CORDIS Archive

Det är absolut nödvändigt med innovationer. Med dessa kan man bättre tillfredsställa individuella och kollektiva behov (hälsovård, fritidssysselsättningar, god arbetsmiljö, kommunikationer och transporter etc.). Innovationerna är samtidigt också kärnan i företagarandan: Allt företagande skapas med utgångspunkt av någotsom delvis är innovativt. För att kunna överleva på marknaden måste företagen dessutom ständigt förnya sig. Detta gäller också för länder, för om man vill behålla tillväxten, konkurrenskraften och sysselsättningen, måste man snabbt omsättade nya idéer na i lyckade tekniska och kommersiella lösningar.

I detta sammanhang tycks Europa ligga sämre till änsina huvud konkurrenter. Det ligger en paradox i att man med sinutmärkta vetenskapliga kompetens lyckas sämre änandra att omsätta den i nya produkter och marknadsandelar, särskilt när det gäller högteknologiområdet.

Situationen i Europa är förvisso mycket mångskiftande. Innovationerna har sina rötter i de olika industriella regionerna och sektorerna. Länderna, regionerna, industrierna och företagenletar efter sina egna lämpliga lösningar. Det finnsdessutom en stor rikedom av samlad erfarenhet som man kan bygga på.

Även inom gemenskapen har man vidtagit ett stort antal åtgärderi sak för att främja innovationer. Bland dessa finns följande aspekter:

• Att införa och utveckla den ekonomiska och monetära unionen.
• Att fördjupa den inre marknaden.
• Att göra politiken på konkurrensområdet mer effektiv.
• Att främja informationssamhället.
• Att förbättra politiken in om forskning och utbildningoch när det gäller spridningen av sådana resultats om pekar i rätt riktning och innehåller betydande ansträngningar för att förenkla förfarandena och återverkningarna för små och medelstora företag.

Men det finns fortfarande mycket att göra: man måsteförstärka och samordna de ansträngningar som hittillsgjorts på spridda håll för att komma överde hinder och handikapp som motverkar innovationer in om Europeiska unionen.

Det är faktiskt så att Europa och medlemsstaterna har byggt upp en samling regler och traditioner som tillsammans iblandbromsar initiativen och den nödvändiga rörligheten för idéer och människor och hämmar bildande toch utvecklingen av företag.

Bland dessa hinder åter finns i första hand ett slags administrativ tungroddhet, men också en bristande samordningav forskningsinsatserna som dessutom är mindre än i konkurrentländerna, utbildnings- och fortbildningssystems om delvis inte är anpassade eller en viss närsynthetin för insatserna på teknikområdet och marknaderna.

Som illustration till denna situation kan man lägga märke till följande:

• Insatserna inom forskning och utveckling är otillräckliga (2 % av brutto nationalprodukten 1993 mot 2,7 % i USA och i Japan) och företagens andel är för liten (industriellforskning).
• Det finns inte tillräckligt många forskare, ingenjöreroch vetenskapsmän (4 på 1000 i den aktiva befolkningen i unionen mot 7 på 1000 i USA och Japan).
• Det krävs upp till 300 dagar för att starta ett nytt företag i Europa enligt medlemsstaterna.
• I Europa investeras mycket mindre riskkapital i högteknologi och i nya företag än i USA. Europa har ännu ingaaktiemarknader för de dynamiska och nyskapande små och medelstora företagen som motsvarar den amerikanska Nasdaq.
• Konventionen om gemenskapspatent har ännu inte skrivitsunder av alla medlemsstater. Kostnaderna för att ansökaom och inneha patent är sex gånger högre i Europaän i USA.
• Det är fortfarande allt för täta skott mellanforskning, universitet och industri, undervisning och näringsliv.
• Den europeiska bolagsstadgan har ännu inte antagits. De företag som vill etablera sig på den europeiska marknaden får underordna sig femton olika juridiska system.

Här måste Europa reagera med bestämdhet. Man måste göra insatser på kunskapsområdet och investera i det immateriella. Utbildning, livslångt lärande, kreativitet, tillvaratagande av forskningsresultat och förutseende inför tekniska och ekonomiska förändringar ärområden där det krävs utvecklingsinsatser. Detär också nödvändigt med förbättringarav ledarskapet inom företagen och att man där öppnarsig mer mot omvärlden och sådana yrkesorganisationers om är delaktiga i innovationsprocessen för att kunna mobilisera all behövlig kompetens. Slutligen måste man skapa en gynnsam miljö för innovationer när det gäller själva finansieringen (riskkapital, aktiemarknader), effektiv användning av upphovsrätten, föreskrifternaeller normerna.

Vad gäller subsidiaritetsprincipen är det nödvändigt att stödja sig på de goda erfarenheter som gjorts ide enskilda regionerna och länderna, dvs. se till att desamlade kunskaperna kan användas på ett mer värdefulltsätt, utveckla spridningen av goda rutiner och således förstärka sammanhållningen inom unionen. Det ärockså lämpligt att man på varje ansvarsnivåser till att de satsningar som görs till förmånför innovationer är enhetliga. Detta är änmer nödvändigt och svårt eftersom innovations begreppetrymmer så många olika aspekter inom både detenskilda företaget (teknik, finansiering, organisation, marknadsföring, mänskliga resurser etc.) och inom politiken (industri, forskning, små och medelstora företag, utbildning, beskattningetc.).

Inom dessa skilda områden förefaller det vara nödvändigt med ett antal åtgärder såväl på det nationella planet som på gemenskapsplanet. Grönbokenfastställer 13 åtgärder, som mynnar uti grupper av konkreta förslag - nästan 130 totalt sett- som kan utgöra underlag för debatten.

De följande målen är grundläggande:

1. Bättre inrikta forskningen mot innovation. Fördetta krävs följande:
   • Förbättra förmågan att föregripatekniska framsteg hos marknaderna och hos konkurrenterna, dvs.övervakningen och de tekniska framtidsstudier (åtgärd1) och insatserna för "ekonomisk intelligens" (åtgärd11).
   • Utveckla forskningsinsatserna, framför allt i företagen, och samordna dem bättre (enligt modellen med projektgrupperför forskning-industri). Projekt och program måste också utvärderas, i synnerhet, i förhållandetill deras effekt på innovation (åtgärd 2).
   • Underlätta införandet i samhället av ny teknikoch förändringar (åtgärd 5).

2. Förstärka de mänskliga resurserna förinnovationer. Detta innebär särskilt:
   • utveckling av grundutbildningen och fortbildningen. Ständigfortbildning inom företagen, särskilt i de små och medelstora företagen, erkänna arbetslivserfarenhetensbetydelse, stärka banden mellan utbildningsväsendetoch företagen (åtgärd 3).
   • Öka utbytesverksamheten bland studerande och forskareinom gemenskapen, men också mellan universitet eller forskningscentrum och företagen på nationell nivå (åtgärd 4).

3. Förbättra finansieringsvillkoren för innovationer. I detta avseende skulle följande åtgärder varalämpliga:
   • Mobilisera privat kapital för innovationer och dåsärskilt för nya högteknologiföretag (åtgärd 6).
   • Utvärdera medlemsstaternas möjligheter att införaskattesystem som gynnar innovation (åtgärd 7).

4. Införa ett juridiskt gynnsamt klimat för innovationer. I vissa fall innebär detta att anpassa befintliga regler (förenklad administration, juridiska former för samarbetet.ex.). I andra fall innebär det att göra regler och de möjligheter de ger kända (normer, intellektuell ochindustriell egendom, konkurrens) och att se till att de utnyttjas (åtgärderna 8, 9 och 10).

5. Utveckla möjligheterna till offentliga insatser föratt främja innovation. Detta innebär särskilt
   • kraftfulla åtgärder för att främja innovation och se till att ny teknik utnyttjas i de små och medelstoraföretagen. De offentliga insatserna måste komma näraföretagen. Detta innebär att den regionala dimensionenav innovation måste stärkas (åtgärd 12),
   • betydande insatser för att förenkla administrativaförfaranden och formaliteter (åtgärd 9) samt
   • en serie av åtgärder för att garantera enhetlighet och samordning av offentliga insatser och privata initiativ, uppmuntradialog och samförstånd och spridningen av bästapraxis (åtgärd 13).

Avsikten med grönboken är att få igång enbred debatt bland aktörerna på gräsrotsnivå inom privata och offentliga organisationer i regionerna och medlemsstaterna inom området. Denna debatt kommer att möjliggöraen uppgradering av hur man bedömer den aktuella situationen och precisera prioriteringarna samt välja bland de föreslagnaåtgärderna och förbättra dem. Den ger också möjlighet till att utvärdera det som görs i regionerna och i medlemsstaterna. Grönboken kommer i stor omfattningatt spridas till alla intresserade grupper. Kommentarer och bidragtas emot fram till den 10 maj 1996. Seminarium inom området kan anordnas i medlemsstaterna och ett sammanfattande seminariumär planerat i Bryssel i juni. Efter dessa samråd kommer kommissionen eventuellt att utarbeta en åtgärdsplansom den skall presentera för de andra institutionerna. Debatten handlar om att få till stånd ett gemensamt perspektiv och mobilisera alla befintliga krafter kring en angelägenfråga som gäller framtiden för Europa och dessmedborgare.